Utmaning

Jag har en liten utmaning till alla som läser det här och som kallar Jesus som sin herre. När vi är här nere har vi under en vecka tre obligatoriska möten/bönestunder på huvudkontoret på ca två timmar var. Utöver det  går vi på en gudstjänst varje söndag på kanske två timmar. Varannan lördag har vi också en engelsk samling på huvudkontoret, kanske en och en halv timme. Hemma hos oss har vi också i genomsnitt kanske en kvarts aftonbön varje dag. Totalt blir det drygt tio timmars bön och tillbedjan, eller helt enkelt aktiv tid med Gud, i veckan.

Jag skriver inte det här för att försöka visa hur fromma och duktiga vi är utan för att uppmana er att göra detsamma. För bara efter nån vecka kan jag nästan garantera att ni kommer att märka en skillnad i er gudsrelation. Och det är ju inte särskilt märkligt. De flesta relationer fördjupas om man satsar tid och energi på dem så varför inte den här?

Och om någon invänder med att det är lätt för mig att avsätta såpass mycket tid för det, som bor i ett land där man inte ens kan garantera att man har tillgång till internet, vill jag bara helt krasst säga: Det är faktiskt så att dygnet har lika många timmar här som hemma men att det är upp till var och en hur man fyller de där tjugofyra timmarna. Det där blev kanske lite klyschigt men sant likaväl.

Kontakt

Jag kom på att jag har varit lite dålig med att berätta hur man når mig när jag är här. Här har ni iallafall några olika sätt att nå mig.

Postadress:
WSG Guesthouse
Gustav Swedberg
PO Box 30759
Addis Ababa
Ethiopia

Telefon:
+251922343797

Mitt svenska nummer har jag slutat använda och abonemanget är påväg att gå ut så vi får se om jag har kvar det ens när jag kommer hem.

För att ringa billigt hit kan man antingen använda sig av skype för att ringa antingen till skype på min datorn eller till mitt telefonnummer. Ett annat billigt alternativ är att köpa ett slags telefonkort för utlandssamtal som går att få tag på på till exempel kiosker.

Mail:
gustav.swedberg@gmail.com

Ett väldigt roligt sätt att höra av sig är att åka till Etiopien och säga hej! Då vänder sig man till ett flygbolag, typ Ethiopian Airlines.

Dagens

Elin utbrister plötsligt "Det är en vit man som cyklar ute på gatan i shorts!" och alla springer ut på balkongen, stirrar och asgarvar sedan. Jag kan försöka förklara varför det är så roligt om det är någon som undrar.

1. Man ser inte ofta en vit här, särskilt inte i vårat områdåde, Shiromeda. Alltså sticker alla vita ut väldigt mcket här och drar väldigt mycket blickar till sig.
2. Det är inte heller ofta man ser en cyklist på gatorna här så även det drar blickar.
3. Shorts är ett plagg som i stort sätt endast syns i idrottssammanhang typ om man spelar fotboll. Häromdagen satt jag i shorts och linne på vår innergård och njöt av solen och närdet kom ett par etiopier kände jag mig väldigt naken och jag drog också slutsatsen att de delade den åsikten av deras blickar. På en lite äldre tjockare man är det något otänkbart.
4. Det gick inte så fort. Addis Abeba ligger väldigt högt upp och vår stadsdel ligger även på sluttningen upp mot berget Entoto. Det gör att det måste vara väldigt jobbigt att cykla uppför vilket han gjorde.

Ni kanske fortfarande inte är övertygade men för oss var det väldigt väldigt roligt.

Jag vet att jag är dålig men..

.. här kommer iallafall ett par bilder.

Såhär kan en sidogata se ut!

Såhär ser en glad volontär ut.

Regnperiod

Jag har alltid varit lite fascinerad över grejen med regnperioder. Att i stort sätt hela årets regn kommer under en specifik period. Min eventuellt lite romantiserade bild av det hela var att det skulle regna i sträck hela tiden. Nu är det visserligen slutet på regnperioden i Etiopien men det regnar ändå mindre än vad jag hade förväntat mig. Det hela är ganska förutsägbart faktiskt. Morgonen och förmiddagen är ofta fin, med goda solchanser och eftermiddagen präglas av kraftiga regn och åskskurar.

Under den tid vi har varit här har det blivit betydligt varmare och snart kan man nog förpassa understället och fleecetröjan till längst ner i resväskan i väntan på transport till Sverige.

Tips

Det går inte att sova hur länge som helst i den här staden. Eller iallafall inte i mitt rum. Min ena vägg är i princip helt gjord av glas och då snackar vi inte nyinsatta trippelglas utan en enkel glasskiva. Det innebär lite olika saker:
1 - om det regnar hårt in mot balkongen rinner det in vatten i rummet.
2 - det blir svinkallt på natten då det inte isolerar särskilt bra.
3 - alla ljud ifrån gatan utanför går i stort sätt obehindrat in till mig. När jag går och lägger hör man hundarna som skäller väldigt ihärdigt bortifrån antingen Östafrikanska stanby brigaden eller amerikanska ambasaden som båda ligger på andra sidan gatan. På morgonen väcks man tidigt av att staden inte vill missa någon soltimme och alla taxibilar åker runt och ropar ARRAT KILO!!! högt utanför fönstret, eller tutar.

Så.. om någon får för sig att hälsa på mig nån gång. Ta med öronproppar. Hett tips.

Fotboll

Det gar att se en spannande match hemma i den skona ikeasoffan och ata chips men det gar ocksa att se Manchester United vinna over Chelsea i ett fullsmockat cafe och tranga ned sig i trappan mellan de tva vaningarna och skratta tillsammans med ett femtiotal etiopier nar Rooney halkar nar han ska lagga straffen eller skrika nar Torres missar helt oppet mal.

Upplevelser

Hittils har varenda dag vi varit här bjudit på nya intryck och upplevelser. De flesta roliga, en del lite frustrerande och även några mindre roliga. Men jag tänkte dela med mig av några mer eller mindre relevanta observationer.

Tidsuppfattningen skiljer sig lite från i Sverige, eller iallafall uppfattningen vad det innebär att vara i tid. Till exempel så var vi tio minuter sena till ett ganska viktigt möte om vad vi ska jobba med när vi är här och det användes som ett exempel på att visa på vår svenska punktlighet.

Hur många personer som går per sittplats i en minibuss är också något som man ser lite olika på. Om man har tryckt in 12 stolar måste man ju kunna klämma in ca 20 pers där, eller hur?

Man får inte bli förvånad när fyra pojkar galloperar i full fart, barbacka på var sin häst förbi ute på gatan. Inte heller när man går förbi en hög med djurhudar där klövarna fortfarande sitter kvar.

När man ska tvätta kläder behöver man inte bekymmra sig om att sortera rätt då maskinen i huset i stort sätt bara blandar runt kläderna i lite kallt vatten med mycket tvättmedel. Däremot ska man bekymmra sig för om det finns vatten eller ej, eller om solen skiner så att de går att få kläderna torra efteråt.

Man bör inte bli orolig om man åker vilse, för det finns alltid en trevlig person som känner att han eller hon har tid att visa tre stackars utlänningar rätt väg.

Listan skulle kunna fortsätta hur långt som helst, men om ni tycker att det ovanstående låter käckt föreslår jag att ni tar en sväng förbi landet med 13 månaders solsken som deras slogan låter.

Kollektivtrafik i Addis

Kollektivtrafiken i Addis består av fyra olika element. De reguljära linjebussarna som är stora och gula och som jag inte vet så mycket om då jag aldrig har åkt med en. Det enda jag vet är att det är väldigt trångt i dem och att de är billiga. Sen finns det de vi skulle kalla taxibilar som är små och blåvita och kör dit man vill men som är ganska dyra. Dem har jag inte heller använt mig av.

Det finns också nån slags mindre stora bussar som också är billiga, tar mycket folk och som jag provade i helgen.. För att komma på en sån ställer man sig fint i en kö och väntar och när bussen kommer springer man fram emot dörren och vässar armbågarna och i stort sätt slåss om en plats på bussen. Det var ett äventyr, men ett väldigt billigt sådant.

Det fjärde alternativet är vad etiopierna kallar taxi, blåvita minibussar som är värda att beskrivas lite närmare. Liksom linjebussarna har de här minibussarna bestämda stationer de åker mellan som de annonserar genom en inkastare som skriker ut destinationen, viftar in folk och tar betalt. Om man kliver in i en tom minibuss vid en station får man snällt vänta tills den blir full eller tills föraren och inkastaren tycker att det räcker. Sen när man ska av säger man helt enkelt till föraren att stanna så stannar man och man krånglar sig ut mellan alla andra som sitter i den. Här är det en fördel att vara ganska liten då det dels är trångt när man sitter och också ganska trångt när man ska ta sig ut.

Även om alla dessa minibussar ser likadana ut utifrån - blåvita Toyota (som för övrigt lär ha tjänat en bra hacka på Etiopien då nästan alla bilar är Toyota) är det alltid spännande att se hur inredningen ser ut. Färg och fräschhet varierar ganska stort och allt från lila plastsäten till slitna bruna läderöverdrag går att hitta.

Det kan tyckas vara lite farligt att åka typ 17 personer utan bälten i en minibuss i en stad som saknar rödljus, men det har de löst genom att täcka bilarna på insidan med massa kors och bilder på Jesus och Maria för att försäkra sig att det inte ska bli någon olycka.

Fotboll förenar

Idag har varit en bra dag. Drog iväg med Julia och en av tyskarna och typ 12 grabbar från närområdet och spelade fotboll halva dagen under en brännande Etiopisk sol som senare utbyttes i regn. Det känns bra när "han som pratar lite svenska och hänger utanför dörren varje dag" får ett namn (som jag visserligen har lite problem att både uttala och komma ihåg) och man får prata med honom. Han gillar att prata med oss volontärer för att han vill lära sig att prata flytande engelska. Han hoppas på att kunna börja studera nästa år. Han vill plugga IT och jobba med datorer. Eller han som sitter och hjälper amerikaner att fylla i sina papper inför ambassadbesök. Han vill inte bo kvar i Shiromeda utan flytta någon annanstans där det inte bor lika mycket folk. Och så är det kul med fotboll.

Gott nytt ar!

Kara vanner! Nu ar det 2004 har i Etiopien. I sondags firade vi nyarsafton med pompa och stat, med dans kring eld, sang och massa mat. Det var tur att vi hade elden for strommen var borta i omradet dar vi bor i stort satt hela sondagen och kom inte tilbaka forens 16-tiden pa mandagen. Strom ar ganska latt att klara sig utan, det finns en gasspis och levande ljus ar ganska mysigt men det blir lite varre nar vattnet forsvinner som det gjorde igar. Oturligt nog passade aven min mage pa att gora uppror och det ar inte jatteharligt nar det inte alltid gar att t.ex spola i toaletterna.. Efter lite bon fran mina vanner ar jag dock helt frisk idag. Gud ar god!

Idag har vi aven besokt tva av de skolor som vi eventuellt kommer att jobba pa, bada med barn i ungefar fyra till atta ars alder. Aven dar firades det nya aret och skolstarten med ett litet nyarsbal (eld inte bal som i dans) och barnen och lararna lovade att vara flitiga elever och duktiga larare. Dessutom bad alla pa bada stallena for alla pa skolorna och aven for Etiopien. Inte riktigt som en vanlig terminstart i Sverige.

Nu har vi ocksa efter manga stromavbrott och andra hinder lyckats starta var forsta tvattmaskin! Ekziabier yimesgen! (Gud vare tack - en ytterst vanlig fras i Etiopien)

Praktiska problem

Allt flyter inte pa pa samma satt som hemma i Sverige. Att skaffa ett sim-kort till mobilen innebar inte bara att traska in var som helst och kopa ett utan har ska du fylla i en ansokan, ta med foton pa dig sjalv, ditt pass och en kopia av ditt pass. Dessutom ar du tvugnen att lamna din kamera till vakten utanfor dorren sa att du inte skulle gora nagot sa hemskt som att fota inne pa telekommunikationshuset.

En annan lite mera irreterande sak ar svarigheterna jag har att hitta nagonstans at ta ut pengar. Det gar hyffsat latt att hitta en automat som tar emot VISA-kort, men jag sitter pa ett Master Card. Da blir det genast lite svarare och nar man antligen har hittat en som SAGER SIG ta emot det sa vill den inte fungera. Sa for tillfallet snyltar jag och Julia som har samma problem pa Elin och Maria som far sta for alla vara utgifter sa lange, som typ att sitta och skriva det har.

Det som daremot gor det hela lite lattare ar att tid ar nagot som det finns ganska gott om har. Nej de har inte fler timmar pa dygnet men det finns farre saker att doda tid pa och da blir sma problem som ovanstaende inte lika enerverande. Iallafall tycker inte jag det.

Samtidigt pa ett trangt stalle i Addis...

Nu efter lite om och men har jag lyckats komma in pa min blog. Vi har inget eget internet annu sa vi hanger pa det lilla internetcafet bredvid huset dar vi bor. Ett rum som ar mindre an det jag sover i och dar det star en sju atta datorer.

Det kanns riktigt gott att vara framme, allt ar sa nytt och annorlunda men vi har fatt ett varmt valkommnande och nu borjar gasthemmet kannas som hemma. Sanning med modifikation da jag bara bor tillfalligt i rummet jag sover i nu. Alla vi fyra som ar har delar pa tre rum men jag (i egenskap av ensam svensk kille) kommer snart fa ett eget rum, som dessutom ska vara nytt och frascht! Lyx!

Samtidigt som det kanns sa harligt skulle jag ljuga om jag sa att allt ar toppen. Det sliter hart i ens hjarta varje gang man gar ut pa gatan och ser alla barn som hanger dar och ber om mat eller pengar. Min storsta motivation till att lara mig amharinja ar att kunna stanna upp en liten stund och atminstone ge de har barnen av min tid och uppmarksamhet.